Nu tar människorna tillbaka hamnen

- Det är den största utgrävningen i Norrköpings stads historia, berättar arkeologen Karin Lindeblad. Mer än 47 000 kvadratmeter har undersökts – och fynden har daterats ända till 1570-talet. - Kunskapen om hur platsen har använts i svunna tider kommer ge en extra dimension åt upplevelsen av Inre hamnen för många.

Inre hamnen i Norrköping är något av en nyckelplats för utvecklingen av det unga riket Sverige som börjar växa fram under 1500-talet. Det skyddade läget vid Motala ströms utlopp i Bråviken gör just den här platsen särskilt lämplig som utskeppningshamn för fiskenäringen, jordbruket och så småningom varvsindustri.

Under 1600-talet upplever Norrköping något av en boom och staden blir ett av Sveriges industriella centrum – en position som Norrköping kommer behålla under minst två århundraden. Enorma mängder textil, papper, trävaror och andra industriprodukter har skeppats ut från de kajer som nu blir vackra promenadstråk.

Kronobränneri
På den del av Inre Hamnen som förr kallades Skeppsholmen (holme, eftersom den från början var kringfluten av vatten), har det funnits en mängd olika verksamheter under årens lopp.

Inför byggstarten har ett område på 47 000 kvadratmeter grävts ut - och historien om ett kronobränneri har kommit upp i dagen. Karin Lindeblad har varit en av de arkeologer som ansvarat för utgrävningen. Hon ger en bakgrund:

- Från början har det här varit betesmark, men sedan ser vi tydligt hur marken har exploaterats och industrialiserats väldigt tidigt. Utöver kronobränneri har här funnits tobaksodling, varv, spinnhus och annat. Under de senaste 50 åren har marken inte använts så intensivt – så det känns som om den här platsen nu välkomnar människorna tillbaka på något sätt.

60 meter långa byggnader
Karin berättar att området var mer välbevarat än de flesta arkeologer trodde.

- Ja, vi har hittat många intressanta lämningar som gett oss en allt tydligare bild av hur vardagslivet sett ut här. Vi har fokuserat på utgrävningen av kronobränneriet, som bestått av flera riktigt stora byggnader – även med dagens mått mätt. Vi har ett magasin med en 60 meter lång fasad, själva bränneriet som är lika stort – och så inspektorns bostad, som var 30 meter lång i två våningar. Det är en rejäl anläggning, med andra ord.

Ägdes av kronan
Kronobränneriet och tobaksproduktionen i och runt Norrköping ska ses i ljuset av den under 1500-1700-talet förhärskande ekonomiska teorin merkantilism. Merkantilismen byggde på tanken om exportöverskott – att man skulle exportera mer än man importerar. Viktiga beståndsdelar var därför självförsörjande och statlig kontroll. På så vis skulle de unga nationalstaterna bygga upp ett kapital av ädelmetaller som framför allt skulle kunna användas för att rusta inför både försvars- och anfallskrig.

- Den här platsen ägdes av kronan – och planlades under 1610-talet på uppdrag av hertig Johan av Östergötland, som ju hade sitt residens Johannisborgs slott här intill. Så det här var kungens, statens, mark på den tiden och ända fram till 1870-talet då Norrköpings stad köpte marken. Spannmålsmagasinet stod kvar ända till dess, trots att kronobränneriet bara var i drift under 10 år.

Varför lades bränneriet ner?
- Ja, det blev ju något av en folkstorm mot spritmonopolet och förbudet mot husbehovsbränning. Bönder och adel var starka motståndare. Kungamakten fick helt enkelt ge sig.

Vad användes byggnaderna till efter det?
- Allt möjligt, som magasin och förråd. Vi har bland annat hittat enorma mängder fiskben, som tyder på att det har rensats fisk i stor skala i byggnaderna. Man ska veta att fisk var otroligt mycket vanligare som proteinkälla förr. Här i Norrköping finns det källor som tyder på ett var tredje borgare arbetade inom fiske redan på 1500-talet. Man fiskade i strömmen, Bråviken, men också ute i skärgården. Benresterna tyder också på att man importerade så kallad klippfisk, torkad fisk från Norge.

Idag förknippar man svensk fiskerinäring med framförallt västkusten, men det var annat förr?
- Helt klart. Fisk var ett oerhört viktigt livsmedel och handelsvara.

Kulor i jorden
1719 brändes hela Norrköping av ryssarna. Bara några få gårdar fanns kvar. Men spåren från oroligheterna har hittats även i Inre Hamnen.

- Ja, vi har hittat mycket musköt- och pistolkulor som tyder på att det pågått strider just här i området. Johannisborgs slott förstördes helt, även om det troligen redan var satt i förfall.

Sedan byggdes staden upp igen – Fågel Fenix som reste sig ur askan är ju något av symbol för Norrköping. Hur såg det ut här då? Kan du till exempel beskriva hur det lät här?

- När man byggde Kronobränneriet hade man över 200 arbetare som arbetade samtidigt; stenhuggare, timmermän – och en stor mängd inkallade soldater. Det var tidens största byggprojekt i staden. Man kan föreställa sig hur det lät, med huggande bearbetning av både timmer och sten. Annars så var ju ljudbilden en annan, mycket tystare förr. Bakgrundsbrus från bilar, maskiner, musik och annat fanns ju inte. Kyrkklockorna dominerade naturligtvis. Naturens ljud var starkare.

Spinnhus och varv
Intill Kronobränneriet fanns även ett spinnhus, ett kvinnofängelse, som också var en del av den växande textilnäringen i Norrköping.

- Ja, här satt kvinnor fängslade med straffarbete: att spinna garn. Spinnhuset flyttades senare uppströms, till Drags – och omvandlades så småningom till den fängelsebyggnad som står där idag och väntar på ny användning. Så den textilnäring som så småningom får Norrköping att blomstra har en mörk baksida?
- Ja, det kan man säga. Allt var verkligen inte bättre förr.

Om vi vänder blicken mot vattnet och varvet – vilka båtar byggdes i Norrköping?
- Här byggdes faktiskt stora, oceangående skepp redan i slutet av 1700-talet. Till exempel Ostindiefararen Östergöthland. Vi hittar ju inte sällan spår av kinesiskt porslin i våra utgrävningar – det är ett hållbart material som knyter ihop då och nu och vittnar om hamnens roll i en växande global handel.

Snusdosan då?
- Ja, den blev omskriven, skrattar Karin. Det är klart att det var ganska häftigt. Vi hittade en dosa med initialer i locket: PWG – vi antar att det är Pehr Gustaf Wadström – en industriman som ägde varvet. Snuset var kvar i och hade legat ganska skyddat nere i dyn. Det doftade omisskännligt av tobak. Pehr Gustaf hade tappat det som på den tiden var Lillån, ett vattendrag som gick runt dåvarande Skeppsholmen.

Tydliga årsringar
Och kanske skulle Pehr Gustaf blivit glad om han nu såg de nya planerna för Inre Hamnen, där levande kajer, farbara kanaler och annat ligger i planerna? Hur som helst frågar vi Karin Lindeblad slutligen om hur hon ser på hur Inre hamnen nu ska bebyggas med nya, moderna byggnader.

- Jag tycker att det känns helt naturligt. Det här är en plats som människan har tagit i anspråk i hundratals år. Det är bara de senaste 50-60 åren som det varit lite lugnare här. Jag gillar personligen att kunna se och läsa ”årsringar” i städer. Jag gillar inte när man bygger pastischer eller härmar gamla stilar. Men visst skulle det vara kul om arvet från förr användes på något sätt även i det nya området. Kanske en bit av ett torg, en kvarnsten… Vi får helt enkelt se. Det ska bli spännande att se den nya stadsdelen resa sig över den gamla.